Företagsinfo  -  Annonsera här -  Kontakta oss

Kort om MP3spelare / Plasma TV / LCD TV

MP3spelare

Då MP3-spelaren är portabel lyssnar man oftast på musiken med hörlurar. Lagringskapaciteten varierar mellan olika tillverkare och modeller. Generellt är en spelare med större minne dyrare. MP3-spelare kan lagra data på flera sätt, antingen med flashminne, hårddisk eller med utbytbara och uppgraderingsbara minneskort.

Anslutningen till dator från mp3spelare sker oftast genom en USB-kabel och flertalet spelare kan också användas som portabla lagringsmedia för andra typer av filer, liknande ett USB-minne.

Från och med hösten 2006 är det tillåtet att använda MP3-spelare med inbyggd eller tillhörande extern radiosändare, så kallad FM-sändare vilket till exempel förenklar anslutningen till bilradio.

iPOD (mp3spelare)

iPod är en serie bärbara MP3-spelare som tillverkas av Apple Computer Inc sedan år 2001. Standardmodellen har en liten 2-tums LCD-skärm och kom från början med en lagringskapacitet på 5 gigabyte. Senare har den utökats till 10, 15, 20, 30, 40,60 och 80 gigabyte. Alla modeller använder sig ursprungligen av hårddiskar men iPod shuffle och iPod nano har istället ett inbyggt flashminne. Ipod har fått mycket beröm för sitt intuitiva användargränssnitt och sin stilrena design. Försäljningen av iPod har gått mycket bra över hela världen – Apple har sålt fler än 42 miljoner iPod och enligt egna uppgifter står de för 76 procent av den amerikanska marknaden för MP3spelare. Förutom ren ekonomisk framgång har iPod även varit en enorm imageframgång för Apple; spelaren beskrivs ofta vara för MP3-spelaren vad Sonys Walkman var för den portabla kassettbandspelaren och det är väldigt vanligt att spelaren dyker upp i musikvideor, på film, på kändisar etcetera. Fenomenet podradio hänsyftar på iPod. Ett relativt vanligt klagomål är att batterierna är svåra att byta och mycket dyrt via Apple. Dock kan man även göra detta själv.


 

Plasma TV / Plasmaskärm

Plasmaskärm eller PDP (plasma display panel) är en typ av bildåtergivningsteknik, som blivit allt populärare under de senaste åren och används i de flesta platta TV-apparater som är 42" eller större. En plasmaskärm är en digital bildskärm.

Plasmaskärmens (plasma TV) fördelar

• Bildytan är helt plan med perfekt geometri och hög betraktningsvinkel. Ger även stabilare bilder.
• De kan göras avsevärt större än de gamla CRT-skärmarna och finns idag i storlekar upp till 103".
• Vikten är relativt låg.
• De kan ha hög upplösning (upp till 1920 x 1080p).
• Avsevärt bättre återgivning av svärta och färger jämfört med LCD.
• Samtliga plasmaskärmar, förutom Hitachis ALiS-skärmar, är progressiva.
• Använder inte bakgrundsbelysning eller lampor, i motsats till t ex LCD- och bakprojektionsapparater.
• Lång livslängd. Det finns tillverkare som anger att deras skärmar har 60000 timmar till halv ljusstyrka, dvs om man använder sin plasmaskärm 5 timmar varje dag så dröjer det drygt 32 år innan ljusstyrkan försvagats till hälften.

Plasmaskärmens (plasma-TV) nackdelar

• Det finns risk för inbränning, framför allt om man har en plasma av äldre generation.
• Har i allmänhet något sämre svärta jämfört med CRT-skärmar.
• Finns inte i små storlekar.
• Kvaliteten på bilder, TV-sändningar och lagringsmedia har inte hängt med vilket gör att störningar kan synas extra tydligt på den högupplösta och ofta stora plasmaskärmen.
• Bör ej fraktas liggande, eftersom det stora glaset i bildskärmen kan spricka om man har otur.

Så fungerar plasmatekniken

Bakom frontglaset ligger två transparenta elektroder. Elektroderna omges av en blandning av neon- och xenon-gaser som alltså är själva plasman. Bakom dessa ligger ett dielektriskt lager som i sin tur vilar på ett skyddslager. Elektroderna tar emot ström tills de når en viss nivå. Då sker en plasma-urladdning på den dielektriska ytan som resulterar i att det avges ultraviolett ljus. Det ultravioletta ljuset tänder fosforbeläggningen i pixlarna bakom skyddslagret. Dessa avger i sin tur sitt eget ljus: rött, grönt eller blått (RGB). Dessa tre bildar en bildpunkt på skärmen.



LCD-TV (LCD-SKÄRM)

LCD (av engelska ”liquid crystal display”) eller kristallskärm är en typ av bildskärm med flytande kristaller som bestämmer den optiska genomträngningsförmågan hos ljusstrålar beroende på pålagd spänning över kristallen. Skärmen är inte lambertiell, det vill säga synligheten är beroende på vilken synvinkel ögat har för att upptäcka ljusstrålarna.

Transmittiv och reflektiv skärmtyp

LCD:er kan antingen vara transmittiva eller reflektiva. En transmittiv LCD har ett lysande lager på ena sidan och ses från den andra sidan. Aktiva celler är därför mörka medan inaktiva celler är ljusa. Denna typ av LCD används i skärmar som kräver hög kontrast. Vanligtvis konsumerar lampan mer batteri än själva LCD:n.

En reflektiv LCD, som vanligtvis används av miniräknare och armbandsur, använder ljus från omgivningen som reflekteras i bakre delen av skärmen. Skärmen har ofta lägre kontrast eftersom ljusstrålen passerar två gånger genom LCD innan den når ögat. Fördelarna med denna skärm är att det finns ingen lampa som konsumerar energi och batteriets hållbarhet är därmed längre.

En transflektiv LCD använder en kombination av transmitiv och reflektiv teknik.

Färgskärmar (t.ex. LCD-TV)

Flytande kristaller som används i LCD:er (t.ex. LCD-TV) släpper igenom ljus oberoende av våglängden, men olika förbättringar har lagts till för att producera färger.

I en färg-LCD delas varje pixel upp i tre komponenter: en med ett rött filter, en med ett grönt filter och en med ett blått filter. Pixeln kan fås i godtycklig färg genom att variera respektive färgkomponents ljusstyrka (gråskalenivå).

Även pixelgeometrin, det vill säga hur de tre komponenterna är ordnade, inverkar på färgen.

Aktiva och passiva skärmar

Kristallskärmar med få segment (pixlar), som de i armbandsur, miniräknare eller den ”digitala siffran” (som egentligen baserar sig på dioder), är ofta kopplade med en kontakt var för sig, det vill säga varje segment adresseras med en egen ledning. Den elektriska signalen för att driva varje segment kommer från en yttre krets. Denna så kallade direkta adressering blir snabbt komplex, och displayens storlek begränsas av ledningsdimensionen som måste dras till varje segment, om inte mer kostsamma framställningsmetoder används.

Halvstora skärmar, som till exempel monokroma fickdatorer och vissa små TV-skärmar, har en så kallad matrisadressering. Denna typ har kontakter för varje rad och kolumn, istället för varje individuell pixel. Nackdelen är dock att endast en pixel kan adresseras åt gången. Övriga pixlar måste komma ihåg deras tillstånd tills dess att kontrollkretsen har tid att förändra dem. Detta resulterar i försämrad kontrast och dålig bild för snabba rörelsebilder. Ju fler pixlar som displayen har, desto mer ökar nackdelarna. Tekniken i dessa displayer är ofta supertvistad nematik (STN), eller en variant med dubbellager, så kallad dubbelt supertvistad nemantik (DSTN), som korrigerar färgskiftningsproblemet hos STN-baserade displayer. Det finns dock övrig teknik som kan komma att utnyttja passiv matrisadressering, där varje beståndsdel av pixeln har någon form av bistabilitet från ämnets ferroelektriska eller ferromagnetiska egenskaper.

För färgskärmar med hög upplösning, som till exempel datorskärmar, används aktiv matrisadressering. LCD-panelen innehåller då också en matris av tunnfilmstransistorer (TFT) som täcker varje enhet (varje pixel utgörs av tre enheter). Denna enhet bevarar det elektriska tillståndet för varje pixel när de andra pixlarna håller på att uppdateras. På så sätt har man skapat en konstgjord bistabilitet, så kallad flip-flophet. Denna metod resulterar i ljusare och skarpare skärm än displayer av samma storlek baserade på passiv matrisadressering.

Digital bildskärm (Plasma-TV / LCD-TV)

Skalning

Eftersom det i de flesta fall skulle vara väldigt opraktiskt med en bildskärm som bara kan ta emot och visa en enda upplösning, så har man löst problemet genom att bygga in elektronik i bildskärmen som tar hand om den inkommande signalen och omvandlar den till rätt upplösning innan den skickas vidare till bildelementet. Alltså, en digital bildskärm som t ex har en fysisk upplösning på 1280 x 720 kan egentligen inte visa någonting annat än 1280 x 720 - om skärmen accepterar bildsignaler med annan upplösning så innebär det bara att bildsignalen antingen kommer att skalas upp (om den har lägre upplösning) eller skalas ner (om den har högre upplösning) av elektroniken, tills den blir 1280 x 720, och först därefter visas.

För att kunna omvandla en bild från en upplösning till en annan, så används avancerade matematiska algoritmer som lägger till eller tar bort information. Nackdelen med detta är att bilden förvrängs i olika utsträckning, vilket kan synas tydligt om man t ex vill visa en datorbild med text. Det bästa är alltså att, om möjligt, försöka använda samma upplösning som bildelementet i bildskärmen har. På det viset undviker man att bilden omvandlas, och får en skarp och fin text. Detta brukar kallas för 1:1-pixelmappning, dvs varje pixel i bildsignalen man skickar till bildskärmen motsvaras av en fysisk pixel på skärmen.

Olika bildskärmar är dessutom olika bra på att skala om inkommande bildsignaler, och detta kan vara en avgörande faktor ifall bilden upplevs som bra eller dålig. Personer med höga krav på bildkvalitet använder ibland extern utrustning (ofta bestående av en dedikerad scaler eller en HTPC med speciell programvara), som har bättre kretsar för bildbehandling än den ofta billiga inbyggda elektroniken i bildskärmarna.

Anslutningar

Om man har en digital bildskärm (t.ex. plasma-TV eller LCD-TV)  med digital anslutningsmöjlighet (t ex DVI- eller HDMI-anslutning), så kan bildsignalen föras över oförändrad från bildkällan till bildskärmen. Om man däremot använder en analog anslutning på bildskärmen (t ex en VGA-anslutning) så måste bildskärmen först digitalisera bildsignalen innan den kan bearbetas av den övriga elektroniken och visas på skärmen.

Om möjligt bör man därför undvika att ansluta digitala bildkällor (som t ex DVD-spelare och datorer) analogt, eftersom bildsignalen först kommer att konverteras från digitalt till analogt i bildkällan, sedan färdas genom kabeln och konverteras tillbaks till digitalt format igen i bildskärmen. Dessa behandlingssteg slipper man om man använder digital överföring. Överföring av en bildsignal i analog form medför alltid kvalitetsförlust.

 

Typer av digitala bildskärmar

Idag är de vanligast förekommande typerna av digitala bildskärmar LCD- och plasmaskärmar (plasma TV och LCD TV), samt projektorer baserade på LCD-tekniken.